JPsfilosoferande

Idag blir det lite bröllopsskriverier, för i går var vi och beställde våra ringar. :-) Kul, men inte i närheten så roligt som när jag får börja gå runt med den på fingret. J frågade igår när vi gick ifrån butiken "är du nöjd nu?" och svaret var såklart "nej". För hur kan jag vara nöjd när ringen inte kommer fören om två veckor och jag inte får börja ha den påmig fören om 7? Jag vill ju ha den på fingret nu!!!! Vadå vänta? Vadå ha tålamod? Det har ingen någonsin upplyst mig om att jag måste ha. Stört onödig egenskap enligt mig.

Jag går nästan alltid och längtar efter något. Drömmer, längtar, funderar på, planerar kring. J gör visst aldrig det. Hur kan man inte gå och längta efter saker? Längtan är ju det som på något sätt gör att jag står ut med att vänta. Visst, jag vill helst att saker ska ske NU! Men jag inser, för lite intellekt har jag, att så funkar inte världen. Men då får jag åtminstonde längta och se fram emot sakerna. Tycker livet måste vara ganska tråkigt om man inte längtar efter saker. Eller är det det som kallas att leva i nuet?

Fridens!