JPsfilosoferande

Idag känns det verkligen att det är höst. Det luktade höst när jag sneddade över torget på väg till jobbet i morse. Multna löv men samtidigt frisk i luften. På marken ligger kastanjerna som en symbol för hösten och lockar med sina blanka höljen. Och jag plockar och stoppar i fickan, precis som när jag var liten. Går och känner på den glatta ytan, tar upp och tittar på den och njuter av färgen. Precis som jag njuter av den klara höga luften, de vackra färgerna, det förändrade ljuset. Och så använder jag inte samma jacka på några dagar och nästa gång jag har den och stoppar ner handen i fickan så ligger där i stället en matt och lite skrumpnad kastanj. Berövad på sin glans och värme. Precis som hösten blir så småningom, glanslös och kall. Men nu njuter jag och fyller mig med färg och värme, trots en viss kylslagenhet i luften.

Sprang på en gammal bekant i går föresten. Vi satt i samma kårstyrelse för 10 årsedan och har inte sett varandra på 8 år. Vi stannade och pratade några minuter om vad vi gör nu och skrattade lite åt att vi båda två, som läste till lärare och blev kårordförande (jag året efter honom) aldrig återvände till vår ursprungliga plan och läraryrket utan gick vidare i annat. Jag blev dock lite överraskad över att han inte hade någon kontakt med de andra från den styrelsen. Jag minns merparten av dem som ett otroligt sammansvettsat gäng, nära vänner både före och efter det där styrelseåret. Jag trodde nog att några av dem fortfarande skulle ha tät kontakt även idag. Men nej, så var det inte, även han hade tappat kontakten med dem. Hade bara hört via någon som kände någon som träffat dem vad de gjorde nu för tiden. Precis som jag.
                Jag liksom tappar vänner längs med vägen, jag ser dem mindre och mindre, pratar allt mer sällan med dem. Och så en dag inser man att det inte längre finns så mycket kvar där att underhålla. Och så släpper jag taget och låter vännen flyta iväg. Inte för att jag vill, men jag vet liksom inte hur jag ska göra för att hitta tillbaka. Och nu stod han där, killen som för 10 årsedan var någon att se upp till, någon vars cirkel jag ville tillhöra och fick höra att även han tappade sina vänner längs med vägen. Och plötsligt insåg jag att det nog inte bara är jag som tappar, jag blir nog tappad ibland oxå. Det är ju inte bara mitt ansvar att hålla vänskapen vid liv.

Så jag gick ifrån det korta mötet i höstsolen och kännde mig riktigt glad. Konstig egentligen, att bli glad över att träffa någon annan som oxå tappar bort sina vänner. Men jag vart liksom glad av att se att någon som jag såg upp till drabbas av samma sak. Och att jag inte är ensam om det. Och det var skönt. Nu vill jag inte att mina vänskaper ska bli som hösten, som är färgstarka och fyller mig med värme för att sedan tappa sin glans och tjusning, men en del vänskaper tjänar ut sitt syfte efter en tid och likt höstlöven och de skrumpnande kastanjerna försvinner de. Medans andra tar nya former och går in i en ny årstid.

Fridens!