JPsfilosoferande

Där står vi på perrongen, de flesta i en nyas av svart eller grått. Några smuttsvita finns här och där och någon enstaka rödkappa skyndar förbi. Trötta efter dagens jobb masseras nackar av den lediga handen medan den andra håller matkassen. Eller datorväskan. Middagsplaner avhandlas och en och annan mamma med trött blick löser barnens tjäbbel om fjärrkontrollen via mobil. En del liksom jag förskunker i våra böcker, flyr världen en stund, får några minuters respit från vardagens alla krav.

Så hörs det toner från en elgittar. En man sitter på en liten förstärkare och fyller perrongen med sina toner. Troligen till vissas förtret medans andra lägger en slant i fodralet framför honom. Undrar vad som dirver honom. En längtan efter att underhålla eller behov av att kommunicera sin musik? Tjäna pengar? Eller hoppas han rent av att bli upptäckt. Undrar om han skulle svara om man frågade.

Så bryts den gråsvarta massan upp av en tjejes vandring längs perrongen. Med sitt turkosfärgade hår, sin ljusrosa och gröna jacka, stora vita kickersbyxor och en sminkning som inefattar halva regnbågen lyser hon tydligt. Glad och i armkrok med en vän sjunger hon glatt till musiken. Verkar ha öppna armar mot livet, njuter av det.

Och själv står man där, i sin kappa i en svart nyans, masserar den trötta nacken och pratar med maken i mobilen om middagen medans man bara längtar efter att få sätta sig på tåget med sin bok. Kanske skulle man orka mer om man gjorde som hon, färgade sitt hår turkost och bar starka färger och sjöng av hjärtans lust på perrongen en helt vanlig onsdagkväll?

Fridens!