JPsfilosoferande

Varför köper man en burk med färgiskalad potatis när det finns billig och god färskpotatis? Hur kan man vara så lat att man inte orkar skala potatis? Hur många minuter kan det ta? Lika förvånande är det att folk köper ärtor på burk. Hua.

Fridens!

Jag tar mig ju numera till och från jobbet på cykel. Jag äger en mycket bra mobil med en walkman i och stort minneskort så man kan ha mycket musik. Men det gäller ju oxå att man uppdaterar låtarna i den för annars tröttnar jag och cykelturen består mest av att trycka vidare för att höra en annan låt. Och en annan. Och en annan.

Så jag började lyssna på radion istället som oxå finns där i nallen. Första morgonen var det någon av reklamkanalerna där Gry och Adam höll låda. Vilket faktiskt var helt okej, de hade MatNiklas som gäst och det var riktigt underhållande. På hemvägen fick samma reklamkanal fortsätta underhålla mig, dock inte med samma framgång. Och det som fick mig att byta till P3 den dagen det var den mycket konstiga reklamen jag fick höra. Den gick väl ungefär såhär:
En mansröst: Hu vad tjock jag börjar bli. Vilken mage jag har fått. Jag ser ju inte ens snoppen längre.
En speakerröst: Behöver du också bli av med magen i sommar? Då ska du pröva att göra en fettsugning på kliniken klinken och bli av med problemet en gång för alla.

Jag höll banne mig på att cykla ner i kanalen som löper längs med cykelbanan när jag hörde hur de gör reklam för fettsugningar! Jag var beredd på en lösning i stil med viktväktarna eller viktklubb på nätet. Inte fettsugning. Och inte att använda som försäljningsknep att killar ska kunna se snoppen igen! ;-) Hel ärligt, jag är inte pryd av mig, men det känndes som en välidgt konstig reklam måste jag säga.

Fridens!

I mostersyrrans blogg läste jag om en utmaning som hon fått via någon annan blogg. Den bestod av att öppna närmast bok på sid 123 och citera mening 6,7 och 8. Och det tycke jag lät kul och gör.

På skrivbordet ligger en kollegas bok "Spåren förskräcker - Människor under upphandling". Baksidetexten låter bland annat så här:
"Spåren förskräcker håller sig rätt nära hur det gick till när SJ deltog i den första upphandlingen av pendeltågstrafiken i Stockholm, 1998-2000. Sedan dess har allt fler människor varit med om samma process av hopp och förtvivlan. Kollektivtrafik, sjukvård, omsorg, utbildning, snöskottning, ambulansflyg - ja det mesta av det vi kallar service utsätts idag regelmässigt för konkurrens och upphandling och det är människorna som utför jobbet som får betala priset. Människor under upphandling." (det är en skönlitterär bok men håller sig som sagt rätt nära hur det gick till för SJ).

Citatet från boken, rad 123, mening 6-8:
"Görel bröt upp stjärtskalet på sin kräfta, segment för segment. Hon tyckte inte om att bli påmind. När morgontidningen låg på bordet därhemma brukade hon titta på bilagan med jobbanonser och tänka att...ja, jag borde. Nästa tanke brukade vara: Det finns inget i alla fall."

Hur många sitter inte och tänker så, varse sig man jobbar på ett ställe som förlorat en upphandling eller inte? Hur många är det inte som sitter där ute, kanske med ett jobb de vantrivs med eller utan jobb alls, och tänker just: det finns inget i alla fall. Som har tappar självförtroendet, som inte längre varken känner eller litar på sin egen förmåga. Som tänker att det inte är lönt.

Så tänkvärda ord. Och tänk att man kan få fram så tänkvärda ord av en uppmaning att titta på sidan 123, mening 6-8 i närmaste bok.

Fridens!