På sidan 123...
I mostersyrrans blogg läste jag om en utmaning som hon fått via någon annan blogg. Den bestod av att öppna närmast bok på sid 123 och citera mening 6,7 och 8. Och det tycke jag lät kul och gör.
På skrivbordet ligger en kollegas bok "Spåren förskräcker - Människor under upphandling". Baksidetexten låter bland annat så här:
"Spåren förskräcker håller sig rätt nära hur det gick till när SJ deltog i den första upphandlingen av pendeltågstrafiken i Stockholm, 1998-2000. Sedan dess har allt fler människor varit med om samma process av hopp och förtvivlan. Kollektivtrafik, sjukvård, omsorg, utbildning, snöskottning, ambulansflyg - ja det mesta av det vi kallar service utsätts idag regelmässigt för konkurrens och upphandling och det är människorna som utför jobbet som får betala priset. Människor under upphandling." (det är en skönlitterär bok men håller sig som sagt rätt nära hur det gick till för SJ).
Citatet från boken, rad 123, mening 6-8:
"Görel bröt upp stjärtskalet på sin kräfta, segment för segment. Hon tyckte inte om att bli påmind. När morgontidningen låg på bordet därhemma brukade hon titta på bilagan med jobbanonser och tänka att...ja, jag borde. Nästa tanke brukade vara: Det finns inget i alla fall."
Hur många sitter inte och tänker så, varse sig man jobbar på ett ställe som förlorat en upphandling eller inte? Hur många är det inte som sitter där ute, kanske med ett jobb de vantrivs med eller utan jobb alls, och tänker just: det finns inget i alla fall. Som har tappar självförtroendet, som inte längre varken känner eller litar på sin egen förmåga. Som tänker att det inte är lönt.
Så tänkvärda ord. Och tänk att man kan få fram så tänkvärda ord av en uppmaning att titta på sidan 123, mening 6-8 i närmaste bok.
Fridens!
På skrivbordet ligger en kollegas bok "Spåren förskräcker - Människor under upphandling". Baksidetexten låter bland annat så här:
"Spåren förskräcker håller sig rätt nära hur det gick till när SJ deltog i den första upphandlingen av pendeltågstrafiken i Stockholm, 1998-2000. Sedan dess har allt fler människor varit med om samma process av hopp och förtvivlan. Kollektivtrafik, sjukvård, omsorg, utbildning, snöskottning, ambulansflyg - ja det mesta av det vi kallar service utsätts idag regelmässigt för konkurrens och upphandling och det är människorna som utför jobbet som får betala priset. Människor under upphandling." (det är en skönlitterär bok men håller sig som sagt rätt nära hur det gick till för SJ).
Citatet från boken, rad 123, mening 6-8:
"Görel bröt upp stjärtskalet på sin kräfta, segment för segment. Hon tyckte inte om att bli påmind. När morgontidningen låg på bordet därhemma brukade hon titta på bilagan med jobbanonser och tänka att...ja, jag borde. Nästa tanke brukade vara: Det finns inget i alla fall."
Hur många sitter inte och tänker så, varse sig man jobbar på ett ställe som förlorat en upphandling eller inte? Hur många är det inte som sitter där ute, kanske med ett jobb de vantrivs med eller utan jobb alls, och tänker just: det finns inget i alla fall. Som har tappar självförtroendet, som inte längre varken känner eller litar på sin egen förmåga. Som tänker att det inte är lönt.
Så tänkvärda ord. Och tänk att man kan få fram så tänkvärda ord av en uppmaning att titta på sidan 123, mening 6-8 i närmaste bok.
Fridens!
Kommentarer
Postat av: Pernilla
Som alltid, du har så rätt!
Du, jag väntar ännu på balkongbilder. Försök inte smita undan.
/P
Trackback
