JPsfilosoferande

Jag blir inte mer än 36 år i sommar, men ändå finns där ibland små tant-vibbar.

Nyårsafton var ett lysande exempel på det. Där stod vi och tittade på fyverkerierna som smälldes över stan. Vi hade inga själva med oss ut, utan tittade på det som skjöts upp på andra håll. Efter en liten stund dyker det upp brevid oss som smäller av lite fjäser. Och med en gång börjar jag muttra saker som "jojo, den var ju just fint förankrad, utgör en livsfara för oss andra bara, gör det" eller "de hade inte läst regel nummer två heller, var inte påverkad när du hanterar fyverkerier" och för att avsluta det hela saker som "hua, vilken miljöförstörning fyverkerier egentligen är. Och slöseri med pengar".

Det räcker dock inte med det här i tantvarningsväg. När vi står där, med de betydligt yngre sällskapen runtomkring oss ser jag hur det slängs platsglas lite här och var. Jag sa inget först utan höll bara tyst om det. Men tillslut gick det inte. Det står två tjejer och en kille närmast oss. De hiviar iväg ett platsglad över vägräcket som fastnar i buskarna. En av tjejerna hiviar iväg något annat och det fastnar i samma buske. Så ångrar hon sig och inser att hon behöver prylen och tar klivet över vägräcket och tar tillbaka den. Men då kunde jag inte vara tyst längre:
- När du ändå har klättrat över kan du väl vara snäll och ta med platsglaset som din kompis slängde där? Känns lite onödigt att låta det ligga kvar när du ändå klättrat över eller hur? 
Till mitt försvar måste jag tillägga att jag sa det snällt och vänligt (och de verkade inte bli arga, blev inte kallad varken kärring, kossa eller något annat otrevligt) och sedan önskade dem ett gott nytt åt och trevlig festande. 

Maken tyckte nog dock att det var sådär lagom kul och snarare pinsamt skulle jag tro. Stackarn, han får alltid skämmas för mig. ;-)

Fridens!