Mossigt och urbota korkat
Läste just en rapportering från slutpläderingarna i våldtäcktsmålet med de två Stureplansprofilerna. Och mycket kan sägas om den rättegången och om synen på våldtäckt och hur lagen tolkas och används, men just nu måste jag bara reagera på det mest puckade jag hört på länge.
Peter Mutvei, 21-åringens försvarsadvokat säger följande (taget från aftonbladet.se)
" - Synen på sexualitet förändras. I dag finns betalkanaler med erotik, gruppsex är ett känt begrepp och det finns äktenskap mellan människor av samma kön. Vi måste förstå de nya refrensramarna, sa Mutvei under slutpläderingen."
Ursäkta, men vad fan har samkönade äktenskap med våldtäckt att göra?! På vilket sätt legitimerar det att det att man inte ser till att man har samtycke till den sexuella handlingen man utför?
För det är för mig ingen tvekan, om man inte är säker på att den (eller för all del flera om man nu deltar i gruppsex) som man har sex med verkligen är med på, då ska man fanemig inte ha sex. Man ska inte kunna komma i efterhand och säga att det verkad så eller att man trodde eller att hon brukar ju gilla det. Håller man på med dominanssex eller hårda lekar får man banne mig ha stoppord eller så, att bara anta att hon spelar med för att hon brukar gilla det, det är så extremt fel.
Men hur man som försvaradvokat kan dra in samkönade äktenskap och göra det likställt med att tänja på gränser för sexuallitet, det är mossigt, förlegat och rent ut sagt djävligt dumt!
Fridens igen.
Peter Mutvei, 21-åringens försvarsadvokat säger följande (taget från aftonbladet.se)
" - Synen på sexualitet förändras. I dag finns betalkanaler med erotik, gruppsex är ett känt begrepp och det finns äktenskap mellan människor av samma kön. Vi måste förstå de nya refrensramarna, sa Mutvei under slutpläderingen."
Ursäkta, men vad fan har samkönade äktenskap med våldtäckt att göra?! På vilket sätt legitimerar det att det att man inte ser till att man har samtycke till den sexuella handlingen man utför?
För det är för mig ingen tvekan, om man inte är säker på att den (eller för all del flera om man nu deltar i gruppsex) som man har sex med verkligen är med på, då ska man fanemig inte ha sex. Man ska inte kunna komma i efterhand och säga att det verkad så eller att man trodde eller att hon brukar ju gilla det. Håller man på med dominanssex eller hårda lekar får man banne mig ha stoppord eller så, att bara anta att hon spelar med för att hon brukar gilla det, det är så extremt fel.
Men hur man som försvaradvokat kan dra in samkönade äktenskap och göra det likställt med att tänja på gränser för sexuallitet, det är mossigt, förlegat och rent ut sagt djävligt dumt!
Fridens igen.
Naivt att tro att förbud löser något
De senaste dagarna har man i tidningarna och på nyheterna sett att 50% (eller något sådant) av de tillfrågade tycker att det bör vara slöjförbud (fast det eg bör heta huvudduk för det är det man i 99.9% av fallen faktiskt talar om) i skolan. Jag funderar då på, vad tjänar man på det?
Visst, vi lever i ett samhälle där mannen och kvinnar värderas lika högt, i alla fall ska de göra det sedan hur det är i verkligheten är en annan sak. Vi har ett samhälle som på ytan är jämlikt och jämställt och ingen kvinna ska behöva bära en huvudduk för att någon man har sagt det, eller för att det ingår i en kulturel kontext om de inte själva vill det. Och det kan jag skriva upp på, jag ogillar tvång och förtryck och jag tycker att en kvinna ska ha rätt att rata slöja om de så vill utan att bli uteslutna ur familjen eller ses som förtappade inom gruppen.
Men det är just det, jag ogillar tvång. Varför ska de som vill ha slöja/huvudduk inte få ha det? Varför känner man sig så otroligt provocerad av den och dess bärare att man måste förbjuda den? Vart tror man att man når med förbudet? Tror man verkligen att det blir jämlikare och mer jämställt? Tror man verkligen att de kvinnor som inte bär duken av egen vilja känner sig befriade?
Det handlar ju om långt mer komplexa strukturer i en kultur. För det handlar inte om religionen, utan om tolkningen av den. Det är kulturen som bär tolkningen vidare och håller den vid liv. I Koranen finns det faktiskt inget som säger att kvinnan måste bära slöja, men det som står om att skylla sig har tolkats och förts vidare. Männen skulle sänka blicken och stilla sitt sinne och kvinnan skulle sänka blicken och skylla sin barm och sina smycken. Sedan har det här förts vidare och ibland används slöjan som ett sätt att kontrollera och förtrycka kvinnan, men det kan precis lika väl handla om ett aktivt val att inte ta fokus från det gud tycker är viktigt, om att leva så nära tron som möjligt. Då kan man ju inte bara attakera företelsen, utan man måste försöka gå djupare. Att bara förbjuda företelsen hjälper ju inte.
Men måste vi påverka dem? Varför måste vi i väst hela tiden tvinga på vårt synsätt på vad som är rätt och fel på resten av världen? Jag säger inte att vi tigande och stillasittande bara ska acceptera att människor förtycks, men vad är eg skillnaden mellan att en man säger till sin dotter att du måste bära slöja och att samhället säger till en kvinna som själv väljer det att hon inte får?
Så tror de här 50% som vill förbjuda slöja i skolan att de kommer åt förtrycket i kulturen? Tror de att det blir mer jämlikt och jämställt ifall det förbjuds? Då är man bra naiv. Förändringen måste till på ett annat, mer grundläggande sätt och ett förbud ökar snarare bara klyftorna är minskar dem.
Fridens!
Visst, vi lever i ett samhälle där mannen och kvinnar värderas lika högt, i alla fall ska de göra det sedan hur det är i verkligheten är en annan sak. Vi har ett samhälle som på ytan är jämlikt och jämställt och ingen kvinna ska behöva bära en huvudduk för att någon man har sagt det, eller för att det ingår i en kulturel kontext om de inte själva vill det. Och det kan jag skriva upp på, jag ogillar tvång och förtryck och jag tycker att en kvinna ska ha rätt att rata slöja om de så vill utan att bli uteslutna ur familjen eller ses som förtappade inom gruppen.
Men det är just det, jag ogillar tvång. Varför ska de som vill ha slöja/huvudduk inte få ha det? Varför känner man sig så otroligt provocerad av den och dess bärare att man måste förbjuda den? Vart tror man att man når med förbudet? Tror man verkligen att det blir jämlikare och mer jämställt? Tror man verkligen att de kvinnor som inte bär duken av egen vilja känner sig befriade?
Det handlar ju om långt mer komplexa strukturer i en kultur. För det handlar inte om religionen, utan om tolkningen av den. Det är kulturen som bär tolkningen vidare och håller den vid liv. I Koranen finns det faktiskt inget som säger att kvinnan måste bära slöja, men det som står om att skylla sig har tolkats och förts vidare. Männen skulle sänka blicken och stilla sitt sinne och kvinnan skulle sänka blicken och skylla sin barm och sina smycken. Sedan har det här förts vidare och ibland används slöjan som ett sätt att kontrollera och förtrycka kvinnan, men det kan precis lika väl handla om ett aktivt val att inte ta fokus från det gud tycker är viktigt, om att leva så nära tron som möjligt. Då kan man ju inte bara attakera företelsen, utan man måste försöka gå djupare. Att bara förbjuda företelsen hjälper ju inte.
Men måste vi påverka dem? Varför måste vi i väst hela tiden tvinga på vårt synsätt på vad som är rätt och fel på resten av världen? Jag säger inte att vi tigande och stillasittande bara ska acceptera att människor förtycks, men vad är eg skillnaden mellan att en man säger till sin dotter att du måste bära slöja och att samhället säger till en kvinna som själv väljer det att hon inte får?
Så tror de här 50% som vill förbjuda slöja i skolan att de kommer åt förtrycket i kulturen? Tror de att det blir mer jämlikt och jämställt ifall det förbjuds? Då är man bra naiv. Förändringen måste till på ett annat, mer grundläggande sätt och ett förbud ökar snarare bara klyftorna är minskar dem.
Fridens!
En del vänskaper är som hösten
Idag känns det verkligen att det är höst. Det luktade höst när jag sneddade över torget på väg till jobbet i morse. Multna löv men samtidigt frisk i luften. På marken ligger kastanjerna som en symbol för hösten och lockar med sina blanka höljen. Och jag plockar och stoppar i fickan, precis som när jag var liten. Går och känner på den glatta ytan, tar upp och tittar på den och njuter av färgen. Precis som jag njuter av den klara höga luften, de vackra färgerna, det förändrade ljuset. Och så använder jag inte samma jacka på några dagar och nästa gång jag har den och stoppar ner handen i fickan så ligger där i stället en matt och lite skrumpnad kastanj. Berövad på sin glans och värme. Precis som hösten blir så småningom, glanslös och kall. Men nu njuter jag och fyller mig med färg och värme, trots en viss kylslagenhet i luften.
Sprang på en gammal bekant i går föresten. Vi satt i samma kårstyrelse för 10 årsedan och har inte sett varandra på 8 år. Vi stannade och pratade några minuter om vad vi gör nu och skrattade lite åt att vi båda två, som läste till lärare och blev kårordförande (jag året efter honom) aldrig återvände till vår ursprungliga plan och läraryrket utan gick vidare i annat. Jag blev dock lite överraskad över att han inte hade någon kontakt med de andra från den styrelsen. Jag minns merparten av dem som ett otroligt sammansvettsat gäng, nära vänner både före och efter det där styrelseåret. Jag trodde nog att några av dem fortfarande skulle ha tät kontakt även idag. Men nej, så var det inte, även han hade tappat kontakten med dem. Hade bara hört via någon som kände någon som träffat dem vad de gjorde nu för tiden. Precis som jag.
Jag liksom tappar vänner längs med vägen, jag ser dem mindre och mindre, pratar allt mer sällan med dem. Och så en dag inser man att det inte längre finns så mycket kvar där att underhålla. Och så släpper jag taget och låter vännen flyta iväg. Inte för att jag vill, men jag vet liksom inte hur jag ska göra för att hitta tillbaka. Och nu stod han där, killen som för 10 årsedan var någon att se upp till, någon vars cirkel jag ville tillhöra och fick höra att även han tappade sina vänner längs med vägen. Och plötsligt insåg jag att det nog inte bara är jag som tappar, jag blir nog tappad ibland oxå. Det är ju inte bara mitt ansvar att hålla vänskapen vid liv.
Så jag gick ifrån det korta mötet i höstsolen och kännde mig riktigt glad. Konstig egentligen, att bli glad över att träffa någon annan som oxå tappar bort sina vänner. Men jag vart liksom glad av att se att någon som jag såg upp till drabbas av samma sak. Och att jag inte är ensam om det. Och det var skönt. Nu vill jag inte att mina vänskaper ska bli som hösten, som är färgstarka och fyller mig med värme för att sedan tappa sin glans och tjusning, men en del vänskaper tjänar ut sitt syfte efter en tid och likt höstlöven och de skrumpnande kastanjerna försvinner de. Medans andra tar nya former och går in i en ny årstid.
Fridens!
Sprang på en gammal bekant i går föresten. Vi satt i samma kårstyrelse för 10 årsedan och har inte sett varandra på 8 år. Vi stannade och pratade några minuter om vad vi gör nu och skrattade lite åt att vi båda två, som läste till lärare och blev kårordförande (jag året efter honom) aldrig återvände till vår ursprungliga plan och läraryrket utan gick vidare i annat. Jag blev dock lite överraskad över att han inte hade någon kontakt med de andra från den styrelsen. Jag minns merparten av dem som ett otroligt sammansvettsat gäng, nära vänner både före och efter det där styrelseåret. Jag trodde nog att några av dem fortfarande skulle ha tät kontakt även idag. Men nej, så var det inte, även han hade tappat kontakten med dem. Hade bara hört via någon som kände någon som träffat dem vad de gjorde nu för tiden. Precis som jag.
Jag liksom tappar vänner längs med vägen, jag ser dem mindre och mindre, pratar allt mer sällan med dem. Och så en dag inser man att det inte längre finns så mycket kvar där att underhålla. Och så släpper jag taget och låter vännen flyta iväg. Inte för att jag vill, men jag vet liksom inte hur jag ska göra för att hitta tillbaka. Och nu stod han där, killen som för 10 årsedan var någon att se upp till, någon vars cirkel jag ville tillhöra och fick höra att även han tappade sina vänner längs med vägen. Och plötsligt insåg jag att det nog inte bara är jag som tappar, jag blir nog tappad ibland oxå. Det är ju inte bara mitt ansvar att hålla vänskapen vid liv.
Så jag gick ifrån det korta mötet i höstsolen och kännde mig riktigt glad. Konstig egentligen, att bli glad över att träffa någon annan som oxå tappar bort sina vänner. Men jag vart liksom glad av att se att någon som jag såg upp till drabbas av samma sak. Och att jag inte är ensam om det. Och det var skönt. Nu vill jag inte att mina vänskaper ska bli som hösten, som är färgstarka och fyller mig med värme för att sedan tappa sin glans och tjusning, men en del vänskaper tjänar ut sitt syfte efter en tid och likt höstlöven och de skrumpnande kastanjerna försvinner de. Medans andra tar nya former och går in i en ny årstid.
Fridens!
Åh, de gör mig galen
Den kan inte hålla käften när andra pratar. De kan inte sitta still. De kan inte hålla tiden. De går innan man är klar. De prasslar. De lyssnar inte på vad som egentligen sägs. De tror inte på de fakta som läggs fram utan har redan sin åsikt cementerad i sten. De har en negativ grundinställning.
Nej, jag pratar inte om tonåringar, jag pratar om pensionärer! Har just varit på ett samråd för ombyggnation av vårat område och det är helt otroligt hur negativa de kan vara. Om det inte blir som förut, då är det inte bra. Om inte just de får precis som de vill, då är byggherrarna onda. De kan inte höja blicken och se till det stora hela.
Okej, i ärlighetens namn så är det inte bara pensionärer som har svårt för det, att se till en nytta bortom en själv, det gör nog de flesta. Och det är klart att även jag har en sådan grundläggande instikt, men man måste faktiskt kunna sätta sig över den initiala känslan. Annars skulle vårt samhälle aldrig förändras. Vi har en grym bostadsbrist i storstockholm. Vill man bo i en storstad måste man också acceptera att det sker förändringar där, att utvecklingen går frammåt.
Fridens!
Nej, jag pratar inte om tonåringar, jag pratar om pensionärer! Har just varit på ett samråd för ombyggnation av vårat område och det är helt otroligt hur negativa de kan vara. Om det inte blir som förut, då är det inte bra. Om inte just de får precis som de vill, då är byggherrarna onda. De kan inte höja blicken och se till det stora hela.
Okej, i ärlighetens namn så är det inte bara pensionärer som har svårt för det, att se till en nytta bortom en själv, det gör nog de flesta. Och det är klart att även jag har en sådan grundläggande instikt, men man måste faktiskt kunna sätta sig över den initiala känslan. Annars skulle vårt samhälle aldrig förändras. Vi har en grym bostadsbrist i storstockholm. Vill man bo i en storstad måste man också acceptera att det sker förändringar där, att utvecklingen går frammåt.
Fridens!
